Dessutom drev Skådebanan friluftsteater i Stockholm - i Tantolunden 1920-1929, i Vanadislunden 1926-1931 och på Skansen 1927-1933. Teatern i Folkets hus, kallad Folkets Teater, hade Skådebanan som huvudman under åren 1917-1920.

Walter Stenström avled 1926 och de expansiva åren fortsattes under ledning av Fredrik Ström. Ström gav verksamheten en starkare anknytning till folkrörelseideologin.

Ordförande i Skådebanan var 1925-1932 Arthur Engberg, som därefter i sin egenskap av socialdemokratisk ecklesiastikminister tillsatte en teaterutredning med uppgift att finna möjligheter att ge hela landet tillgång till god teater.

1934 bildades Riksteatern, som tog över ansvaret för landsortens teaterbehov. Skådebanan blev lokalavdelning i Stockholm "med uppgift att samla och organisera ett folkligt teaterintresse i huvudstaden".

En ny era hade nu inletts för Skådebanan. Man inriktade verksamheten på abonnemangsföreställningar som erbjöds en tämligen begränsad medlemssakara.

En brytning med Riksteatern kom 1942, och Skådebanan fortlevde som fristående publikorganisation med o stort sett likartad versamhet ända fram till början av 1960-talet. De ursprungliga idealen blev alltmer avlägsna.

1960-talet kom med nya vindar, verksamheten fick större bredd och tidsenligare prägel samt en fastare anknytning till arbetsplatserna genom de fackliga organisationerna.

Dessa nya idéer måste i hög grad tillskrivas Rune Rosengren som kom från Fackliga Centralorganisationen och efter ett par år som ordförande blev Skådebanans VD 1965.

Sedan slutet av 60-talet hade en rad Skådebaneenheter växt upp ute i landet (Uppsala, Norrköping, Malmö, Göteborg och Norrbotten). De blev självständiga organisationer med den 1973 bildade Riksskådebanan som övergripande organ.